Amanda

I går var det Susannahs sista dag i Lyon, vilket självklart skulle firas med dunder och brak. Det var kul, men samtidigt väldigt sorjligt. Det kommer aldrig igen vara på samma sätt, även om vi kommer träffas igen så kommer det aldrig igen vara samma gäng som lagom spontant bestämmer sig för att gå ut och göra något kul. Det gör mig lite ledsen.

Hela gänget!

I morse, klockan fem, traskade jag och Susannah bort till flygbussen tillsammans. Jag åkte med henne till flyget och vinkade av henne. Det är först nu jag förstår hur definitift det är att säga hej då den här gången. När åkte hit så var det inte lika dramatiskt, jag visste att jag skulle träffa alla snart igen. Den här gången har jag inte den blekaste när det gäller de flesta.

 

Nu har jag i alla fall skickat iväg ett stort paket med saker till Sverige, mitt internet är uppsagt och ivägskickat, jag har bokat möte med min hyresvärdinna i morgon bitti och jag har städat min längenhet så att den är skinande blank. Mina väskor är så gott som packade, så det enda som återstår är att skriva ut ett boardingpass vilket jag ska göra så snart jag har skrivit klart detta blogginlägg. Som ni kanske förstår har jag inte längre internet, just nu sitter jag på en gräsmatta på skolans område och använder deras wifi. Det funkar bra. I kväll kanske det blir ett återbesök tilldet gamla hederliga McDonalds? Vi får se.

 

À bientôt!

//Amanda