Amanda

Bara för att retas så har vädret själklart varit helt perfekt de senaste dagarna, Lyon har visat upp sig från sin bästa sida och detta hade varit en ultimat helg för lite besök hemifrån, men icke. Jag har roat mig på andra sätt. I går sprang jag runt halva Lyon på jakt efter batteri till min telefon. Tillslut hamnade jag i en affär som endast sålde batterier. Killen bakom disken gjorde massa tester på mitt batteri och gav mig sedan beskedet att komma tillbaka om två timmar så skulle det vara laddat. Efter lite shopping och lunch gick jag och Taé (som var snäll och följde med mig) tillbaka till affären. Batteriet var det inget fel på, enligt alla mätare försäljaren hade i sin butik så fungerade det nu som det skulle. Dock var telefonen fortfarande stendöd.

Parken endast ett stenkast från mitt hus i lördags kväll. Så fint med träden som blommar!

Det var helt vindstilla och le Rôhne var blank som en spegelbild, som ni kan se. När Taé och jag sprungit klart alla våra ärenden gick jag hem. Kort därefter sprang jag ut igen för att möta upp Susannah. Vi gick längs vattnet, drack orangina och slutligen hamnade vi i "le parc de la tête d'or".

På väg hem från parken pratade vi om hur annorlunda det vari Lyon jämfört med vart vi kommer ifrån. I Stockholm när jag går på stan med mina kompisar händer det aldrig att killar ropar efter mig, verkligen aldrig under dagtid, nattetid kanske någon enstaka gång, men verkligen inte ofta. I Lyon är det snarare regel än undantag och det spelar ingen roll vad klockan är. Som för att bevisa detta närmade vi oss ett gäng killar som självklart började ropa efter oss "Mademoiselles! Aient pas peur! Mademoiselles, comment ca va?" och så vidare. Vi kom ut situationen och det kändes inte obehagligt eftersom det fortfarande var ljust ute och det var människor runt omkring oss. Men jag undrar vad det är som gör att det hela tiden händer här, men aldrig hemma? Jag tycker inte att jag bär oanständiga kläder, jag har lika mycket kläder på mig som alla andra, och inte tycker jag att jag gör någonting upseendeväckande heller, jag snarare undviker det. Men, men , man får väl ta det som en komplimang... ;)

 

Nu ska jag gå ut och springa!

 

À plus!
//Amanda